Alla är vi barn i början

Första fiskeberättelsen för bloggen och jag är förhoppningsvis bara en i mängden av folk som kommer att skriva om sitt fiske här. Vad passar väl bättre än att börja bloggen där många av oss en gång började? Sommarmetet vid bryggan efter abborren.

Idag var det dags för den fyraårige sonen att för första gången få gå och fiska alldeles själv med pappa. Dom gångerna han annars har fiskat har alltid hans yngre syster och äldre bror varit med. När den äldre brodern förra veckan fick gå själv med pappa så visste besvikelsen inga gränser för fyraåringen. Så det var väl inte mer än rätt att han skulle få lite egentid nu med pappa och fisket.

Vi grävde vår mask och lade den i en liten glassbytta som vi perforerat locket på med en kniv. Klassiskt. Vi tog sen en promenad i det härliga och väldigt varma sommarvädret ner till Sjöfartsmuseets brygga. Vi passerade vad sonen kallar ”trollbron” i skogen och undrade om kossorna skulle göra oss sällskap bakom grinden på väg till bryggan. Men vi blev utan kossor. Däremot fanns det såklart en hel del komocka som fascinerade och roade den lilla fyraåringen. Med oss hade vi i alla fall fiskeryggsäcken, en vattenflaska och ett metspö. Pappan lämnade UL-spöt med jiggarna och spinnarna hemma den här gången. Framför allt för att lägga full fokus på junioren, men också lite av bitterhet då en gädda gav sig in i matchen under turen med den äldre sonen förra veckan. Pappan var visst lite naiv och kanske lite dumdristig den gången då han bara knöt på ett beteslås och ingen tafs. Det var ju abborre som var målet. Men det finns ju faktiskt en hel del gädda runt bryggan också. Inget ont om gädda dock, tvärtom.

"Trollbron"

När vi kom fram till bryggan så visade det sig att vår favoritplats var upptagen. Inte av andra fiskare utan av en äldre dam som njöt av solen. Så vi fick göra en liten kompromiss och sjasa iväg änderna och ställa oss på den andra bryggan tills vidare. Ivrigt trädde vi på masken på kroken och slängde ut. Inte ett liv till en början. Vi mixtrade lite med djupet fram och tillbaka innan vi hittade rätt och då var vi igång! Jag hade mina aningar om att det inte var några bamsingar som nappade först eftersom dom hade svårt att fastna på kroken. Det tog en liten stund innan vi lyckades kroka den första och det var mycket riktigt en liten liten stackare till abborre. Men det var ju fisk. Nästa passagerare på kroken visade sig bli en mört som innan den kom upp så där karaktäristiskt drog iväg med flötet i sidled. Men efter det så var det abborre för hela slanten och dom blev sakta men säkert större och större.

Alla fiskar räknas

Lagom till att det slutade nappa på stället och fler båtar passerade och skapade vågor till grabbens nöje så bestämde sig damen som lagt beslag på vår favoritplats för att gå hem. Självklart smet vi fort som ögat dit för att få fiska lite där också. Men det var tyvärr med den allra sista masken eftersom dom gått åt med en rasande fart. Den sista masken skulle dock hänga med ett tag och vi hann ta flertalet abborrar där och passande nog så var dagens sista fisk också den största. Det var absolut inga bjässar till abborrar idag och ingen som riktigt kvalade in för att ta med hem till stekpannan. Men i den lille killens ögon var dom alla troféfiskar trots att han inte fick ta hem någon. Nåväl, jag ska väl också nämna att grabbens självförtroende växte allt eftersom och från att ha sett den minsta borren som en bjässe så började han tala i termer om att han nu ville få upp en stor fisk och inga fler minisar. Det svänger fort ibland. Men av entusiasmen hos den lille killen, och för den delen hans syskon, att döma så kanske mina förhoppningar infrias en vacker dag. Att ha uppfostrat framtida fiskekompisar.

Dagens största

Nu för tiden är det ytterst sällan metspöt åker fram för att bryggmeta abborre för min egen del. Det blir oftast för barnens skull. Men när jag väl gör det så går det inte att sluta. Det kommer aldrig att bli tråkigt, ränderna går liksom aldrig ur. Både jag och sonen var rätt besvikna när masken var slut och vi tvingades ge upp. Men det var samtidigt väldigt lägligt för det var oerhört varmt i solen. Lagom är alltid bäst och hur mycket man än fiskar så fiskar man för lite.

På väg hemåt

Det måste sägas. Vi bor bra här. Så vacker natur och så mycket olika vatten i närheten. Att bara slita med sig spöt och redan efter en liten promenad vara vid vattnet är en ynnest. Och fisk finns det! Fasen så bra vi har det. Och mitt i all njutning när jag och sonen glada och nöjda promenerade hem efter en härlig stund på bryggan så sa han kanske det finaste ett barn kan säga till sin förälder. ”Pappa, när ska vi fiska nästa gång?”

/ Kimmo Heiskanen